Installation av fjärrströmbrytare är ofta det första steget mot ett smartare hem. Genom att koppla våra lampor till fjärrströmbrytare kan vi inte bara fjärrstyra belysningen utan också automatisera den utifrån tidpunkter och händelser. Våra fönsterlampor kan tändas strax innan solen går ned. Vår garderobsbelysning kan tändas och släckas utifrån när vi öppnar och stänger garderobsdörren. Vi kan också låta all belysning styras av knappar vid ytterdörren och sängen. Sådana knappar gör det smidigt att släcka all belysning när vi lämnar hemmet eller går och lägger oss.
Det finns flera olika typer av fjärrströmbrytare. Tre av de vanligaste typerna kallas: självlärande 433 MHz-fjärrströmbrytare, Z-wave-fjärrströmbrytare respektive Homekit-fjärrströmbrytare. I detta reportage går vi igenom skillnaderna mellan de tre typerna och förklarar när respektive fjärrströmbrytartyp är lämpligast.
Under det krångliga namnet ”självlärande 433 MHz-fjärrströmbrytare” går de klassiska fjärrströmbrytarna som redan idag finns i många hem. Sådana fjärrströmbrytare tillverkas av en rad olika varumärken. De finns bland annat från Proove, Nexa och Telldus. De nämnda tillverkarna använder dessutom samma teknik i grund och botten, vilket gör att deras självlärande 433 MHz-fjärrströmbrytare är kompatibla med varandra (ett fåtal undantag förekommer).
Anledningen till att fjärrströmbrytarna kallas självlärande är att de inte är låsta till specifika fjärrkontroller. De har i stället inlärningsknappar som används för att ”lära” fjärrströmbrytarna vilka fjärrkontroller som de ska lyssna på. Självlärande 433 MHz-fjärrströmbrytare brukar dessutom ha flera så kallade minnesplatser, vilket gör att en och samma fjärrströmbrytare kan styras av flera olika fjärrkontroller. Det är perfekt för att kunna styra en fjärrströmbrytare med väggknappar på vardera änden av en trappa.
Genom att komplettera 433 MHz-fjärrströmbrytarna med en så kallad controller (även kallad gateway) kan fjärrströmbrytarna styras via mobilen. Ett exempel på en controller är Telldus Tellstick. Den kopplas med nätverkskabel till hemmets router och fungerar som en internetuppkopplad fjärrkontroll. När fjärrströmbrytarna har lärt sig att lyssna på Tellsticken kan de styras från världens alla hörn.
En klar nackdel med 433 MHz-fjärrströmbrytare är de inte kan kvittera kommandon (d.v.s. bekräfta att kommandon har kommit fram). I mer avancerade smarta hem, där driftsäkerheten är avgörande, brukar därför Z-wave-fjärrströmbrytare och en Z-wave-controller användas i stället.
En Z-wave-fjärrströmbrytare kvitterar alltid för controllern att kommandona har kommit fram. Det är en oumbärlig funktion vid fjärrstyrning på distans. Exempelvis bör sommarstugans värmeelement alltid styras av en Z-wave-fjärrströmbrytare (inte en 433 MHz-fjärrströmbrytare). Med Z-wave går det nämligen både att se elementets status och säkerställa att alla kommandon har kommit fram. Många Z-wave-fjärrströmbrytare rapporterar även belastning, vilket gör det möjligt att följa strömförbrukningen (den visas i controllerns webbgränssnitt eller mobilapp).
Ytterligare en fördel med Z-wave är räckvidden. Precis som i 433 MHz-sammanhang når signalen i sig runt 30 meter. Skillnaden är att Z-wave-fjärrströmbrytare repeterar vidare signalen åt varandra. Det gör att signalen kan täcka stora villor, så länge Z-wave-fjärrströmbrytarna sitter tillräckligt tätt.
Z-wave-tekniken används inte enbart av fjärrströmbrytare. Det finns gott om Z-wave-baserade larmkomponenter, till exempel magnetkontakter, rörelsedetektorer och vattenläckagedetektorer. De underrättar controllern så fort de upptäcker en dörröppning, rörelse respektive vattenläcka. Exakt vad som då sker beror på vad som har valts i controllern. Kanske tänds en lampa. Kanske skickas en push-notis.
Kompatibiliteten mellan olika varumärken är dessutom god. På den svenska webbplatsen Z-wave.se finns en välunderhållen kompatibilitetsguide som visar vilka Z-wave-produkter som är kompatibla med vilka controller-modeller.
I hem där merparten av mobilerna pryds av äpplen kan Homekit-fjärrströmbrytare användas. Sådana fjärrströmbrytare kan styras från hemmets alla Iphone-mobiler och Ipad-surfplattor som är inloggade med samma Apple-ID. Det går även att dela ut rättigheten att styra Homekit-hemmet till andras Apple-ID:n.
Homekit kräver ingen controller för att fungera. Sådana fjärrströmbrytare kommunicerar via wifi eller Bluetooth LE (tidigare kallat Bluetooth Smart) och all intelligens som krävs finns i mobilen och Apples molntjänst. Tidsinställningar och automationer konfigureras direkt i Apples Hem-app. För att kunna styra fjärrströmbrytarna på distans krävs dock en controller. Den rollen kan antingen fyllas av en Apple TV (generation tre eller senare) eller en Ipad som förvaras i hemmet.
I detta reportage har vi gått igenom tre av de vanligaste fjärrströmbrytartyperna. 433 MHz-fjärrströmbrytare kostar minst, men är inte lika driftsäkra som Z-wave- och Homekit-alternativen. Z-wave-fjärrströmbrytare är driftsäkra men kräver, till skillnad från Homekit- och 433 MHz-alternativen, en controller för full funktionalitet. Homekit-produkter kräver ingen controller, men är låsta till Apples ekosystem och har höga prislappar.
Vilken typ av fjärrströmbrytare som är rätt för dig beror alltså på sammanhanget. Ta gärna kontakt med Hemfixarna om du behöver ytterligare hjälp i valet av fjärrströmbrytarlösning eller konfigurationen av den.